Jag är långt ifrån perfekt!
Jag har grymt dåliga egenskaper, jag blir sur nästan hela tiden och inte bara på en person utan på ALLA i min närvaro... Det är bara en av alla dåliga egenskaper.

Men jag tycker att folk som inte känner mig har inte rätt att dömma mig för det... Jag har gått igenom en hel det, sånt man inte ser på ytan.
Det är jobbigt att förklara så att alla förstår, min "pappa" är död det är så jag kan säga för att göra det enkelt. Jag vet inte hur man drar historien om att ens sk pappa inte bryr sig och jag vet inte om jag vill berätta den för allt och alla. Dom som bryr sig kommer någon gång fråga.
Jag har använt ordet "pappa" en gång och menat det på riktigt, han var MIN pappa, inte rent biologiskt men vem bryr sig, DNA bestämmer inte vilka som tillhör familjen. Familjen är dom som bryr sig på riktigt, du brydde dig och jag vet inte hur man förklarar det för någon som aldrig varit med om det, hur gör man?
Kommer aldrig glömma hur tom jag kände mig när mamma ringde och sa att du var död, allt var ju perfekt och då slutade du kämpa, det kändes inte rättvist...
Mitt liv stannade där, den 10 åriga flickan är fortfarande kvar och hon saknar dig.
Men när hon bestämmer sig för att släppa taget kommer allt bli som vanligt. 
Jag vet inte hur jag förklarar det för alla...

Ja precis... Döm aldrig någon du inte känner...