FUCK U!!!!
Jag hatar att förlora, jag hatar att inte va bäst och jag hatar att inte kunna svaret på en fråga!
Usch jag kan ju fan inte va lätt att ha och göra med! Men vemfan bryr sig? Föddes jag för någons skull elr? Nää skulle inte tro det!
Bläfansjävlafan! Haha asså idag finner jag inte ord för hur sur eller rättare sagt besviken jag är över att Sverige inte gick till final! Sen när man ser hur ryssarna uppför sig efteråt mår man ju bara ILLA! Fyfan lite hyffs får man ha i kroppen! FYFAN säger jag bara!
Usch just nu känner jag för att brutalt misshandla någon... Nä sånt får man inte göra, cup ikväll där kommer det smälla HÅRT! Det kommer göra ONT och det gör ont att möta Ingarö! Ingen trampar på oss!
BTW, livet handlar om att gå vidare, inte vänta på nått som kan hända...
Snart 6 år sen...
Det är snart sex år sen du dog...
Jag har kommit över det, jag saknar dig inte varje dag, jag tänker inte på dig varje dag... Visst tänker jag på dig, vissa dagar är sämre än andra...
Men jag har hittat sätt att ersätta dig, det låter fel att jag kan säga så, det är klart ingen någonsin kommer ersätta dig, du var halva mitt liv. Ingen kan ersätta det.
Jag har börjat drömma om dig, jag vaknar mitt i natten och önskar att allt bara kunde vara sant... Att du inte alls är borta, att du står precis framför mig och säger att du alltid kommer stanna här.
Men hallå jag fattar ju det själv att det inte funkar så...
Varför kan du inte bara försvinna helt? Varför kan jag inte slå huvudet hårt i väggen och bara glömma dig?
Jag har blivit helt vrickad av att du försvann av att du inte kommer tillbaka, familjen är inte så som den skulle se ut! Det skulle ju vara vi föralltid, du var MIN pappa, höjdpunkten av veckan var när man fick följa med i lastbilen! Det var det bästa som fanns. När man fick vara med bara dig, när man hade dig aldeles för sig själv, jag saknar det fortfarande. Visst jag älskar Fredrik av hela mitt hjärta han betyder oxå otroligt mycket för mig, men han är inte du... Ingen kommer någonsin bli du, kommer jag någonsin glömma dig?
Jag har kommit över det, jag saknar dig inte varje dag, jag tänker inte på dig varje dag... Visst tänker jag på dig, vissa dagar är sämre än andra...
Men jag har hittat sätt att ersätta dig, det låter fel att jag kan säga så, det är klart ingen någonsin kommer ersätta dig, du var halva mitt liv. Ingen kan ersätta det.
Jag har börjat drömma om dig, jag vaknar mitt i natten och önskar att allt bara kunde vara sant... Att du inte alls är borta, att du står precis framför mig och säger att du alltid kommer stanna här.
Men hallå jag fattar ju det själv att det inte funkar så...
Varför kan du inte bara försvinna helt? Varför kan jag inte slå huvudet hårt i väggen och bara glömma dig?
Jag har blivit helt vrickad av att du försvann av att du inte kommer tillbaka, familjen är inte så som den skulle se ut! Det skulle ju vara vi föralltid, du var MIN pappa, höjdpunkten av veckan var när man fick följa med i lastbilen! Det var det bästa som fanns. När man fick vara med bara dig, när man hade dig aldeles för sig själv, jag saknar det fortfarande. Visst jag älskar Fredrik av hela mitt hjärta han betyder oxå otroligt mycket för mig, men han är inte du... Ingen kommer någonsin bli du, kommer jag någonsin glömma dig?
Min mamma...
Är den personen som betyder mest för mig i hela världen...
Vissa tycker att det är konstigt att jag gillar att umgås med min mamma elr att jag inte tycker det är jobbigt när hon kommenterar allt jag gör på facebook...
Men det dom inte fattar är att när man bara har en person i hela världen som man litar på fullt ut så skiter man i om det är ens mamma och att det är töntigt att vara "kompis" med sin mamma.
Jag har ju ingen annan och jag litar på min mamma, jag kan säga ALLT till henne det är därför jag skiter i om folk tycker det är konstigt. Jag har lärt mig att även föräldrar kan försvinna och jag har bara en. Är det verkligen så konstigt att man vill umgås med den då? Bara för att alla andra har en pappa och en mamma så dom inte riktigt förstår ska jag ändra mig bara för att alla andra tycker det är konstigt?
Jag älskar min mamma, hon är precis lika sjuk i huvudet som jag. Hon är fan roligare att vara med än några av mina vänner. Kalla mig töntig elr vafan ni vill men jag tänker utnyttja tiden med min mamma för jag älskar henne och när hon inte finns längre så har jag ingen, att känna så är läskigt...
Även om jag kommer vara vuxen när hon dör så kommer det vara läskigt tänk att inte ha någon, ja hörni komplicerat blir det. Synd att alla inte är med om samma saker då kanske alla skulle förstå...
Hm... Jag har tänkt på det här länge, snacka om att jag har lite att tänka på x)
Vissa tycker att det är konstigt att jag gillar att umgås med min mamma elr att jag inte tycker det är jobbigt när hon kommenterar allt jag gör på facebook...
Men det dom inte fattar är att när man bara har en person i hela världen som man litar på fullt ut så skiter man i om det är ens mamma och att det är töntigt att vara "kompis" med sin mamma.
Jag har ju ingen annan och jag litar på min mamma, jag kan säga ALLT till henne det är därför jag skiter i om folk tycker det är konstigt. Jag har lärt mig att även föräldrar kan försvinna och jag har bara en. Är det verkligen så konstigt att man vill umgås med den då? Bara för att alla andra har en pappa och en mamma så dom inte riktigt förstår ska jag ändra mig bara för att alla andra tycker det är konstigt?
Jag älskar min mamma, hon är precis lika sjuk i huvudet som jag. Hon är fan roligare att vara med än några av mina vänner. Kalla mig töntig elr vafan ni vill men jag tänker utnyttja tiden med min mamma för jag älskar henne och när hon inte finns längre så har jag ingen, att känna så är läskigt...
Även om jag kommer vara vuxen när hon dör så kommer det vara läskigt tänk att inte ha någon, ja hörni komplicerat blir det. Synd att alla inte är med om samma saker då kanske alla skulle förstå...
Hm... Jag har tänkt på det här länge, snacka om att jag har lite att tänka på x)
Jag är komplicerad...
Jag är långt ifrån perfekt!
Jag har grymt dåliga egenskaper, jag blir sur nästan hela tiden och inte bara på en person utan på ALLA i min närvaro... Det är bara en av alla dåliga egenskaper.
Men jag tycker att folk som inte känner mig har inte rätt att dömma mig för det... Jag har gått igenom en hel det, sånt man inte ser på ytan.
Det är jobbigt att förklara så att alla förstår, min "pappa" är död det är så jag kan säga för att göra det enkelt. Jag vet inte hur man drar historien om att ens sk pappa inte bryr sig och jag vet inte om jag vill berätta den för allt och alla. Dom som bryr sig kommer någon gång fråga.
Jag har använt ordet "pappa" en gång och menat det på riktigt, han var MIN pappa, inte rent biologiskt men vem bryr sig, DNA bestämmer inte vilka som tillhör familjen. Familjen är dom som bryr sig på riktigt, du brydde dig och jag vet inte hur man förklarar det för någon som aldrig varit med om det, hur gör man?
Kommer aldrig glömma hur tom jag kände mig när mamma ringde och sa att du var död, allt var ju perfekt och då slutade du kämpa, det kändes inte rättvist...
Mitt liv stannade där, den 10 åriga flickan är fortfarande kvar och hon saknar dig.
Men när hon bestämmer sig för att släppa taget kommer allt bli som vanligt.
Jag vet inte hur jag förklarar det för alla...
Ja precis... Döm aldrig någon du inte känner...
Jag har grymt dåliga egenskaper, jag blir sur nästan hela tiden och inte bara på en person utan på ALLA i min närvaro... Det är bara en av alla dåliga egenskaper.
Men jag tycker att folk som inte känner mig har inte rätt att dömma mig för det... Jag har gått igenom en hel det, sånt man inte ser på ytan.
Det är jobbigt att förklara så att alla förstår, min "pappa" är död det är så jag kan säga för att göra det enkelt. Jag vet inte hur man drar historien om att ens sk pappa inte bryr sig och jag vet inte om jag vill berätta den för allt och alla. Dom som bryr sig kommer någon gång fråga.
Jag har använt ordet "pappa" en gång och menat det på riktigt, han var MIN pappa, inte rent biologiskt men vem bryr sig, DNA bestämmer inte vilka som tillhör familjen. Familjen är dom som bryr sig på riktigt, du brydde dig och jag vet inte hur man förklarar det för någon som aldrig varit med om det, hur gör man?
Kommer aldrig glömma hur tom jag kände mig när mamma ringde och sa att du var död, allt var ju perfekt och då slutade du kämpa, det kändes inte rättvist...
Mitt liv stannade där, den 10 åriga flickan är fortfarande kvar och hon saknar dig.
Men när hon bestämmer sig för att släppa taget kommer allt bli som vanligt.
Jag vet inte hur jag förklarar det för alla...
Ja precis... Döm aldrig någon du inte känner...
