Det är snart sex år sen du dog...
Jag har kommit över det, jag saknar dig inte varje dag, jag tänker inte på dig varje dag... Visst tänker jag på dig, vissa dagar är sämre än andra...
Men jag har hittat sätt att ersätta dig, det låter fel att jag kan säga så, det är klart ingen någonsin kommer ersätta dig, du var halva mitt liv. Ingen kan ersätta det.
Jag har börjat drömma om dig, jag vaknar mitt i natten och önskar att allt bara kunde vara sant... Att du inte alls är borta, att du står precis framför mig och säger att du alltid kommer stanna här.
Men hallå jag fattar ju det själv att det inte funkar så...
Varför kan du inte bara försvinna helt? Varför kan jag inte slå huvudet hårt i väggen och bara glömma dig?
Jag har blivit helt vrickad av att du försvann av att du inte kommer tillbaka, familjen är inte så som den skulle se ut! Det skulle ju vara vi föralltid, du var MIN pappa, höjdpunkten av veckan var när man fick följa med i lastbilen! Det var det bästa som fanns. När man fick vara med bara dig, när man hade dig aldeles för sig själv, jag saknar det fortfarande. Visst jag älskar Fredrik av hela mitt hjärta han betyder oxå otroligt mycket för mig, men han är inte du... Ingen kommer någonsin bli du, kommer jag någonsin glömma dig?