Det är snart sex år sen du dog...
Jag har kommit över det, jag saknar dig inte varje dag, jag tänker inte på dig varje dag... Visst tänker jag på dig, vissa dagar är sämre än andra...
Men jag har hittat sätt att ersätta dig, det låter fel att jag kan säga så, det är klart ingen någonsin kommer ersätta dig, du var halva mitt liv. Ingen kan ersätta det.
Jag har börjat drömma om dig, jag vaknar mitt i natten och önskar att allt bara kunde vara sant... Att du inte alls är borta, att du står precis framför mig och säger att du alltid kommer stanna här.
Men hallå jag fattar ju det själv att det inte funkar så...
Varför kan du inte bara försvinna helt? Varför kan jag inte slå huvudet hårt i väggen och bara glömma dig?
Jag har blivit helt vrickad av att du försvann av att du inte kommer tillbaka, familjen är inte så som den skulle se ut! Det skulle ju vara vi föralltid, du var MIN pappa, höjdpunkten av veckan var när man fick följa med i lastbilen! Det var det bästa som fanns. När man fick vara med bara dig, när man hade dig aldeles för sig själv, jag saknar det fortfarande. Visst jag älskar Fredrik av hela mitt hjärta han betyder oxå otroligt mycket för mig, men han är inte du... Ingen kommer någonsin bli du, kommer jag någonsin glömma dig?

Är den personen som betyder mest för mig i hela världen...
Vissa tycker att det är konstigt att jag gillar att umgås med min mamma elr att jag inte tycker det är jobbigt när hon kommenterar allt jag gör på facebook...
Men det dom inte fattar är att när man bara har en person i hela världen som man litar på fullt ut så skiter man i om det är ens mamma och att det är töntigt att vara "kompis" med sin mamma.
Jag har ju ingen annan och jag litar på min mamma, jag kan säga ALLT till henne det är därför jag skiter i om folk tycker det är konstigt. Jag har lärt mig att även föräldrar kan försvinna och jag har bara en. Är det verkligen så konstigt att man vill umgås med den då? Bara för att alla andra har en pappa och en mamma så dom inte riktigt förstår ska jag ändra mig bara för att alla andra tycker det är konstigt?
Jag älskar min mamma, hon är precis lika sjuk i huvudet som jag. Hon är fan roligare att vara med än några av mina vänner. Kalla mig töntig elr vafan ni vill men jag tänker utnyttja tiden med min mamma för jag älskar henne och när hon inte finns längre så har jag ingen, att känna så är läskigt...
Även om jag kommer vara vuxen när hon dör så kommer det vara läskigt tänk att inte ha någon, ja hörni komplicerat blir det. Synd att alla inte är med om samma saker då kanske alla skulle förstå...
Hm... Jag har tänkt på det här länge, snacka om att jag har lite att tänka på x)